Spanska ord i mitt öra

Fy helvete vilken resfeber. IMORGON bär det av till fiendeland. Jag ska ha tryggt smutsiga kläder med mig och jag ska ha en liten korvkudde (för flygresan) som jag kommer att krama första natten på hotellrummet i världens centralaste huvudstad. Jag kommer vara lite bakis och väldigt rädd. Overklighetskänslan! Imorgon kväll – ny kontinent!

Fikade med hubbyn igår. Han var mild och kärleksfull. Messade efter jag gått att han blev känslosam för att jag ska åka. Jag kände mig oberörd och otålig, och att hångla var inte ett alternativ.

Nej för Spanien är bäst ingen protest! Nu är han på replängds avstånd på sin folkhögskola, och jag bor hos E i hennes sekelskiftestrea. Där tassar jag in på natten efter öl och fika. Lägenheten blir aldrig riktigt mörk för den ligger mitt i stan, skenet från franska balkongen är orange av gatlyktorna och surrig av stadsbussarna. Sover bättre än jag nånsin gjort på den knöggliga bäddsoffan. Adjö.

Dagsform: Jerry Seinfeld

Now I know what I’ve been looking for all these years. Myself! I’ve been waiting for ME to come along! AND NOW I’VE SWEPT MYSELF OFF MY FEET!

Jag har väl inte precis letat. Men han är här. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men vi är samma. Fast han är 12 år äldre och invandrare, där upphör liksom skillnaderna. Jo, han gillar inte mat så mycket, det gör ju jag. Men sen är vi samma sort. Det är som att allt talar för oss, men ändå inte, jag ska ju åka iväg och han bor åt helvete. Men skit samma. Han är vacker och levande och tänkande och GOD. Viva espana!

Ett klassiskt dilEmma – dåliga underbara killen, eller schyssta killen vars enda brist är att han inte är…han.

En kille är skitsnygg, skithot, grym att vara med. Lite uttråkande att hänga med. Han är smart, men ändå trög. Fattar inte allt. SÅ sjukt sjukt självupptagen. Pratar helt löjligt mycket om olika tjejer han varit ihop med på olika sätt, som om jag skulle vara så jävla intresserad av dom, jag har inte ens träffat dom.Jag blir inte ens sotis längre, bara fascinerad av att nån kan vara så fixerad.

Men jag var ändå kär i honom, fast jag inte ville. Så när jag träffade den andra killen så ville jag veta. Kommer det bli något mer än sex och nattmackor mellan oss? Jag ringde och fick svar genast, i form av att han var skitotrevlig innan jag ens hann ställa frågan. För han var med sina kompisar. Han rasade hundra snäpp i min värld. Nu är han en tönt. Han ringde upp sen, hade inte alls menat så bla bla bla. Och jag sa som det var att jag ville veta och att jag ville ha mer eller inte ville alls mer och att jag träffat en annan. Han sa att han såg vår relation som KK. Men hej, hundra snäpp ner igen. En vuxen man använder inte det uttrycket. Han trodde inte att han skulle bli kär i mig och han ville inte ge mig mer av sin tid än vad han gör nu, sa han. Och trots att han ringde tillbaka sen och ville prata länge, och trots att han dök upp kvällen därpå och ringde på min dörr och ville komma in, och fick det och satt och stirrade i smyg och ville sitta nära och förhörde sig om nya killen och sa Jag gillar dig, så är jag ganska säker på att han aldrig kan älska mig. Så som jag vill.

Den nya killen är min soulmate tror jag. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vi är typ för lika. Han är den första jag träffat som förstår allt jag säger. Och innan jag hann säga det till honom, sa han samma sak till mig. Det är så skönt. Det var först helt otänkbart att vi skulle hångla, så vi var oss själva med varandra. Sen var det plötsligt självklart att vi skulle hångla och då gjorde vi det. Då var det spännande. Han är spattig som jag, smart som jag, politisk som jag, känslig som jag, passionerad som jag, vädur som jag, varm som jag, uttrycksfull som jag, toppen som jag, kåt som jag, trygg som jag, ärlig som jag. Och han vill ha mig och han hör av sig och han säger vad han känner. Han är föräldralös. Mentalt alltså, i praktiken vet jag inte. Men han är – vuxen. Vi är så lika. Och han luktar så gott. Men jag vet inte. Jag är så förtrollad av den första dumma dumma killen så jag vet inte.

”Nu-års-AFTON”

Bästa hångel 2010: En ganska kort och supersmart spanjor. So far so good! Får se om/när det blir toppat.

Solklart vem jag försöker lura.

Och som en vältränad blodhund med en osviklig näsa för desperation, så har han i denna stund, denna sekund då jag fick denna insikt i denna sanning om denna handlösa förälskelse, så har denna man som inte är kär i mig, för allra första gången valt att inte svara på ett sms från denna kranka krake som jag är i denna sits. Okej inte allra första, men typ, han svarar alltid snabbt.

Jag slutar lura mig själv. Försöker fortsätta lura honom. Men det går inte något vidare. Det är så jävla över. Ö-V-E-R.

Försöker lura någon, oklart vem

Åh NEJJEEEE

Gråt och evig längtan. Alltså seriöst, hur mycket grinade jag efter jag sagt att vi inte skulle ses mer (vilket jag ju tog tillbaka sen)? Jag som aldrig grinar. Nervositet och stelhet, okritiskt nickedockande, står ut med vad som helst. Sitter bredvid någon annan snubbe i min soffa och tänker ”det här är fel, jag vill ju vara med HONOM”.

Dör inombords när han berättar om hur det är när han är kär, på riktigt kär. Då spelar minsann varken musiksmak eller ålder någon roll, inte ens KNULLA spelar roll berättar han. Underförstått: till skillnad från hur det är med dig stumpan. Dör. Dör. Dör. Tar mig igenom varje dag utan honom sekund för sekund, plågad, och mår bara bra när jag vet att vi snart ska ses. Då: hög. När han går hem: Så låg att jag inte kan sova på hela natten. För då vet jag att jag inte får se honom på minst en vecka. För det finns oskrivna regler. För det är ju inte kärlek. Det är bara då och då, när han har lust, som vi ska ses. Enligt regelboken.

Och igår fattade jag – OMG det är ju kärlek. Jag är kär i aset. Jag kan inte hjälpa det. Jag ligger helt platt, ligger i skiten och stirrar upp på honom med bedjande ögon. Alla ba: amen han verkar ju asjobbig, skit i han, bla bla bla. Det fungerar inte så. Det finns ju andra, tusentals, men jag vill inte ha dom. Jag vill ha honom. NU.

*hjälp* Mår illa.

Crème fraiche

Jag är ju väldigt kär nu. Som tur är har jag spritt ut det på kanske tio killar – en klassisk säkerhetsåtgärd för att kunna leka happy-go-lucky även om/när dom inte vill va med mig. Vilket är min största skräck fast än det inte är så himla vanligt, jag har typ aldrig blivit dumpad.

Några enstaka av dessa tio är mina killar. Vissa av dom är jag kär i på avstånd. Vissa av dom tror att vi bara är polare (trots att vi ligger) (och ja ba ha ha, kompisar har jag plenty twenty, smulan, så där gick du allt bet). Vissa av dom har jag på gång – vi ska se på film ikväll, och vem vet? Vissa av dom är bekanta som jag flirtar med men kanske aldrig kommer göra ett move på. Gott så.

Dags att lista årets bästa hångel förresten! Åh vad maxat, det är första gången typ på tio ÅR jag kan det, jag är ju en sån förhållandejunkie att det bara varit exet, exet, exet på platserna ett till hundra i hundra år.

Plats 3: En tjugotreårig katt från Limhamn. Han var glad, han var lång, han var smal, han såg ut som en katt och han hade hår ner till axlarna. Sjukt underbar. Han raggade upp mig i rökrutan och dagen efter åkte han direkt från min lägenhet till söndagskalas hos sin farmor. Gullig!

Plats 2: Min infidelle hubby. Han är norrländsk, han är tatuerad, han är tanig, han har basröst som ett helt jaktlag och – givetvis – gröna dimmiga haschögon. The pirr in the mage! Yeah yeah yeah!

Plats 1: Mitt ex. Amen tråkigt jag vet, men liksom, det fanns skäl till att jag var kär i han i sju år. Han är varken tanig eller särskilt grovröstad, men han har stora gröna haschdimmiga ögon, han har muskler som en elitidrottare och han håller mig så hårt så att jag tror att ingenting som finns nånsin kan vara farligt, dåligt eller hemskt. GRATTIZ!

Papphammar Kay

Åh mitt liv, denna never-ending fars! Julen firades i kaos, Norén mötte ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Ungarna sprang och skrattade och skrek som e-stinna dårar (vilket de var, om man med e menar färgämne e-20 och socker). En bror satt och surade, med all rätt, över sin usla julklapp (rastitkatalogen över hans hemkommun), en annan ordnade fiskdamm och tankade barnen med mera mera mera godis, en tant försökte konversera en lomhörd dito, en höggravid drog vitsar, en farbror glömde jag helt bort, ingen åt min vegetariska skinka, jag valde musiken och barnen hade således rockkonsert till ”Blommig falukorv”. Jag och morsan undvek varandra helt och hållet efter en shopping- och paketinslagningsrelaterad relationskris som ägt rum under förmiddagen. Mest satt jag i bakgrunden och käkade apelsinchokladbiskvier och messade med en sexig kille.

Idag glömde jag gymhandduken, vilket jag upptäckte strax efter att jag hällt vatten över min hela framsida istället för i munnen och halkat lite i spillet. Sen orkade jag bara springa 15 minuter istället för tänkta 30. Sen lagade jag broccolisoppa som ska avhjälpa efterdyningarna efter helgen i Stockholm då jag livnärt mig på mikrade ostmackor och nämnda biskvi. Jag är ju bekväm av mig, så jag valde att inte hälla över soppan i en hög skål innan jag stavmixade den, utan istället mixa direkt i kastrullen och sedan torka broccolistänk från alla köksytor i en kvart eller så. Nu äter jag den, den är mycket god.

Hej 2009!

Wow, du är fantastisk! Du har förändrat mitt liv. Hela min person.

Först var jag jävligt tveksam för 2008 knuffade in mig i dig med en sån jävla smäll, det gjorde sjukt ont faktiskt. Sen var det ju det där, ja du minns, den där crazy våren då jag började leva. Minns du att jag sa till Kajsa att jag skulle kasta mig ut och att jag ville bli mosad krossad och förgjord? Det blev jag ju också och det var det värt! Trots gråt och luddiga minnen. Så fick jag vara hög, hög som ett hus, och jag prövade att se med en helt ny och klarare blick.

Sen var det sommarhelvetet, en plåga i tre akter. Jag skulle vilja säga att det där, det var ett slag under bältet kära 2009, men då minns jag inte storsveket och skitjobbet. Jag minns bara cykling i nordskånsk regnskog, nattligt plock av vilda körsbär och den söta märkliga doften i min lånelägenhet som var en sån frid varje kväll då jag äntligen slutade jobbet.

Hösten var ljuvlig först, och sen både och, sen galen och hemsk, sedan klarhet. Nu tänker jag och ibland går jag på känslan ändå och det funkar, jag lappar ihop livet, jag är mig själv. Jag är emkayism. Jag är en helt ny person. Jag skiter i konsumtion och status. Jag är kär i en massa människor. Jag ligger. Jag gör helt sjuka saker med en enda drivkraft: jag vill detta. Ingen mamma eller pojkvän eller skola eller jantelag fattar mina beslut åt mig, inte ens lite grann ibland. Svindlande. Jag skapar, prylar och text, inte minst för skolan och karriären. Jag är snäll, snäll som fan. Jag joggar. Jag är levande.

Rysk bompa

Skulle ta det lugnt igår efter skolan, var lite risig. Men valde att åka till Jimpa, vilade på en madrass i vardagsrummet medans killarna satt i soffan, spisade bossa nova-plattor och drack lådvin. Jag matades med kallnad pasta pomodoro och sen kom tjejerna. Vi åt ostbollar och snackade om skolavslutningen och opponeringen och jag tvingade alla att lyssna på björnungarna och Freddie Wadlings gamla band Cortex. Anton tvingade oss att lyssna på Iron Maiden och ännu mera bossa nova. Jag hade en spännande sms-konversation med Dödsmetallarn som turligt nog avslutades innan jag blev för full för att stava rätt. Någon bjöd på varm glögg med rom. Vi drack, dansade, jag sov en stund till. Sen drack vi mer, rökte på, jag däckade åter på min madrass medan de andra lagade mera mat och skrek av skratt. Väcktes av en vänskaplig skedning, ”Vi måste draaa nu”. Kom hemstapplande halv fyra, hög som ett hus och åt tio mackor och somnade till ett avsnitt av ”Fråga Anders och Måns.”

Idag mår jag som en prins. Det förtjänade jag inte!